Dienstag, 5. September 2017

Stoppa Aurora 17, Stoppa Nato!

Einar Schlereth, tysk invandrare bosatt i Klavreström, har varit på Nej till Nato-möte i Växjö.

Här hans rapport.

Stoppa Aurora 17, Stoppa Nato!
Dessa slogans var föremål för ett evenemang i ETC:s nyöppnade bokcafé i Växjö. Arrangören var den nybildade föreningen KFA (kamp för fred och alliansfrihet), som nu har motsvarigheter under olika namn i ett antal städer i Sverige.

Föreningen bildades med anledning av att Sverige nyligen antog ett värdlandsavtal med Nato, utan egentlig diskussion bland befolkningen.

En av föreninbgens grundare, Ulf Nilsson, gav en kort bakgrund om den svenska alliansfrihetens och fredens 200-åriga historia (fram till Afghanistankriget). Även om alliansfriheten inte alltid skötts invändningsfritt har den på det hela taget varit till svenska folkets fördel: inga likkistor och transporter av sårade, inga sönderbombade städer och ödelagdas landskap.

Olof Palme sade. ”Vad som än kan ske oss kommer vi aldrig att ge upp vår neutralitet och alliansfrihet.”

Men det är redan länge sedan. Sedan dess har socialdemokratiska regeringar under Ingvar Carlsson, Göran Persson och Stefan Löfven samt högerregeringarna Carl Bildt och Fredrik Reinfeldt gjort sitt bästa för att uppnå en anslutning av Sverige till USA/Nato. År 2003 försökte Persson även dra in svenskarna in i euroområdet, men projektet stupade på att en folkomröstning som sa nej.

Men nu har Löfven och hans kumpaner i näringslivet och krigsmakten slutit ett fördrag som är ett hån mot alliansfriheten. När Sverige därefter som en av 122 medlemsstater i FN den 7 juli 2017 röstade för förbud mot kärnvapen har det fått sig påskrivet av USA:s försvarsminister ”Mad Dog” att detta förbud står i konflikt med värdlandsavtalet och Sveriges närmande till Nato.

Värdlandsavtalet tillåter Nato-trupper, vapen och även kärnvapen att placeras på svenskt territorium på ”inbjudan” av den svenska regeringen.[Eftersom Sverige gjort något förbehåll mot stationering av kärnvapen i fred, eller som Finland kategoriskt förbjudit kärnvapen på sitt territorium är kärnvapenhotet reellt.] Sverige kan användas som bas för attacker mot tredje land och därmed bli ytterligare en amerikansk/Nato-bas. Ingen amerikansk/Nato-soldat kan åtalas för brott som begås i Sverige (en klausul som konsekvent tillämpas av USA i alla fördrag).

De senaste åren har den svenska regeringen vid en rad olika tillfällen släppt in Nato att öva och flyga dag och natt högt uppe i norra delen av landet och människor där har inte längre fria att röra sig i sitt eget land. För de renskötande samer har övningarna varit särskilt besvärande.

Värdlandsavtalet sägs vara till för landets säkerhet, men i verkligheten ökar det faran. Blir det krig kommer Sverige att vara en självklar måltavla.

Göteborg är den största djuphavshamnen på Sveriges västkust.
I september genomförs två gigantiska krigsmanövrer - Northern Coasts i Östersjön, en upprörande provokation mot Ryssland precis utanför dess ytterdörr och övningen Aurora 17 i Göteborg på västkusten i tre veckor.

KFA samlar tillsammans med en rad andra organisationer till demonstration och olika aktiviteter i Göteborg den 16 september. Dessa två manövrer, med 20.000 soldater, stridsflygplan och krigsfartyg, är de största övningarna sedan det kalla kriget, och denna galenskap kommer att kosta Sverige drygt en halv miljard kronor.

Översättning från tyska: Stefan Lindgren

Originalet ligger här.

Anmärkning i efterhand:

Det räcker inte med Sverige eftergifter. Nu kräver NATO:s generaler fräckt och kategoriskt att Sverige ska upphöra att verka för ett förbud mot kärnvapen.
Det är upprörande.

Freitag, 24. März 2017

Öppet brev till Isabella Lövin (MP), Sveriges vice statsminister


IrakSolidaritet

Öppet brev till Isabella Lövin (MP), Sveriges vice statsminister och minister för internationellt utvecklingssamarbete och klimat, angående Sveriges långsiktiga stöd till Irak

Sigyn Meder, ordförande i IrakSolidaritet
Pressmeddelande 
Mar 22, 2017 14:21 CET


Bästa Isabella Lövin!

Du har nyligen kommit hem från Irak där du bl.a. diskuterat Sveriges långsiktiga biståndsstrategi till Irak med olika irakiska företrädare.

I Falluja kunde du konstatera den stora förstörelse staden åsamkats under de gångna åren av strider mot IS. Falluja låg i ruiner när irakisk militär erövrade den sommaren 2016. Behoven av återuppbyggnad är enorma. Du besökte även ett sjukhus i Falluja och kunde där konstatera stor förstörelse.

Föreningen IrakSolidaritet har följt Falluja under åren av ockupation. År 2004 angrep USA staden i två stora angrepp i april och november. USA angav terroristen Al-Sarqawi som förevändning för ren kollektiv bestraffning av stadens civilbefolkning med 1000-tals döda och stor förstörelse som följd.

Representanter för Fallujas befolkning vände sig i ett rörande brev till FN:s generalsekreterare och bad om hjälp för att inte bombas. Ingen hade sett al-Sarqawi och man lovade döda honom om han dök upp.

Falluja hade gjort sig ett namn som motståndsstad mot ockupationen. Motståndet uppstod när USA intog en skola och gjorde om den till militärbas i mars 2003. Föräldrar och barn demonstrerade fredligt utanför skolan, när USA öppnade eld och sköt ihjäl 17 barn och föräldrar. Därefter kom angreppen på staden. Det handlade snarare om att tillintetgöra motstånd.

USA använde vid angreppen kemiska vapen mot civilbefolkningen: såväl utarmat uran som vit fosfor. Efter nio månader föddes allt fler barn med svåra missbildningar av en art som läkarna inte sett tidigare.

2007 blev dr. Samira Alani ansvarig för den avdelning där många av dess barn föddes. Hon förde noggrann statistik, beskrev och fotograferade barnen och publicerade det skrämmande resultatet.

Hon deltog i forskning om orsakerna till dessa missbildningar med andra fristående forskare. IrakSolidaritets Fallujainsamling har bidragit till forskningen som skett med insamlade medel.

Sonntag, 12. März 2017

Mobo Gao - SOCIALISM, REVOLUTION OCH KONTRAREVOLUTION


Jan Myrdal
11 mars 2017

Recension av Mobo Gaos bok 'Striden om Kinas förflutna' (Oktoberförlaget)

Det har just publicerats en svensk översättning av en bok som på ett förnuftigt sätt resonerar om en fråga vi alla som tar ställning i politik och klasstrider inte kan undkomma.

Inte bara vi som då var kommunister utan en mycket bred opinion av vad som kallades progressiva saknade för ett halvt sekel sedan insikten "att en kapitalistklass skulle kunna utvecklas inuti ett kommunistiskt parti". Nu vet vi dock "att återgången till kapitalism i det tidigare Sovjetunionen och Kina initierades av kommunistiska ledare själva." (s.166) Detta är en grundfråga för oss. Lika allvarlig som den för våra föregångare för ett sekel sedan om hur det mäktiga och för all dåtida arbetarrörelse riktningsgivande tyska socialdemokratiska partiet kunde ruttna från huvudet som en fisk och i sitt sönderfall 4 augusti 1914 inleda den katastrof i vilken miljoner stupade och i synnerhet Europa slungades tillbaka och ned i elände.

Visst hade vi läst Trotsky om ett sovjetiskt "thermidor" (uttrycket syftade till kuppen 9 thermidor - 27 july 1794 - då reaktionen störtade Robespierre) men hans analys av den sovjetiska utvecklingen hade visat sig falsk redan på tjugotalet och senare hade vi tvingats uppleva de trotskistiska sekterna som enbart destruktiva och saboterande.


Den boken är Mobo Gao, "Striden om Kinas förflutna. Mao och kulturrevolutionen." (Oktoberförlaget 2017.) Den bör läsas. Den kräver en hel del eftertanke; men det arbetet är förnuftigt. ("Lönar sig", ger fel associationer.) Mobo Gao är kines och därtill en officiell sådan inom det han kritiskt skildrar som "eliten". Professor i kinesiska studier och direktör för Konfuciusinstitutet vid universitetet i Adelaide, Australien. Därmed skriver han nolens volens (vare sig han vill eller ej) inom en mer än tusenårig kinesisk intellektuell tradition. Men han är från Landsbygdskina, var "barfotalärare" under kulturrevolutionen och fortsatte sedan på universitet. I kulturrevolutionens sista skede 1977 utsågs han till en av de 24 studenter från hela Kina som skickades att fullborda studierna i Storbritannien.


Han behöll dock kontakterna til hembygden och dess folk. Inte bara med sin bror som blivit en "migrantarbetare" med allt vad det innebär av sociala svårigheter, utan han har i olika varv återvänt till Kina. Där även undersökt och skrivit om sin hemby och dess utveckling. Detta, liksom vad han skrivit om Kinas sociala problem, har inte officiellt publicerats i Kina men där diskuterats på nätet och även i akademiska seminarier. Märk i detta skillnaden mellan Kina nu och Sovjetunionen på fyrtiotalet.


Grundläggande för hans inställning är en traditionell kinesisk klyfta mellan "eliten", som under mer än ett årtusende var ämbetsmannakast under kejsardömet, och de gamla hundra namnen, folket i byarna. De som genom sitt arbete i jorden bar upp hela samhället. Som också då och då störtade väldet. Detta folk i byarna ansågs och anses "oupplysta,hjärntvättade eller helt enkelt dumma i huvudet, vilket antyds av en del inom den kinesiska intellektuella eliten." ( Sid.281.)


Att Mobo Gao har rätt vet jag och har skrivit om. Liu Lin var för Gun Kessle och mig inte särskilt främmande. Den var som Myres mot älven i det Solvarbo farmor berättade om från sin barndom eller Guns eget barndomsminne av sin morbror och hans familj högt upp längsTorne älv. Men för de flesta kinesiska stadsbokadrer som följt oss innan kulturrevolutionen var Liu Lin helt främmande, blott elände och efterblivenhet. Detta är en tusenårig samhällsklyfta. Inte undra på att Mao skickade ut studenter och stadsungdom att lära känna Kinas folks verklighet. Att det också i Sverige skrivs som om det var något hemskt att studenter fick vakta grisar och äta bittert ris är märkligt.


Mobo Gaos bok är till en del en mycket noga kritisk genomgång av två av de i väst och nu för den kinesiska västlängtande eliten riktningsgivande verk: Jung Chang och Jon Halliday "Mao: Den sanna historien" och Li Zhiui "The Private Life of Chairman Mao" (beryktad för skildringen av Maos sexualliv). Av dessa blir inte mycket kvar som källor. Samtidigt blir skildringen av Mao, hans tid och hans politik mycket klar.


Ty: "De flesta framstående kinesiska KKP-ledare, från Zhou Enlai till Deng Xiaoping och från Jiang Zemin till Hu Jintao, är nationalister snarare än kommunister, och deras allt överskuggande strävan har varit att göra Kina starkt och rikt. Liksom för många revolutionärer i utvecklingsländer var politisk radikalism för många kinesiska revolutionärer ett medel till målet nationell enhet och ett välbärgat Kina. Om marknadskapitalism är ett sätt att nå detta mål, så satsa för all del på det. Mao var också kinesisk nationalist. Men det går att hävda att för Mao var nationell enhet och nationell rikedom inte bara mål i sig själva. Mao var en post-leninistisk marxist som ville öppna en ny väg för politiken." (Sid 246/247,)


Det är en faktarik och ordentligt belagd bok om det nuvarande högutvecklade men efter kursomläggningen under Deng extremt ojämlika Kina :


:"...i stadsområdena (är) inkomsterna hos de 10% av hushållen med de högsta inkomsterna /.../ 31 gånger högre än de fattigaste10 procenten. Om landsbygds och stadsområden kombineras i denna uträkning, är skillnaden 51 gånger" ( Sid 253.) "...90% av de mer än 3000 miljardärerna i Kina (är) 'små furstar', söner och döttrar till högt rankade partifunktionärer..." (Sid 261.)


Samtidigt är han präglad av sin egen bakgrund. "Genom att jag vuxit upp på den kinesiska landsbygden var jag vittne till de viktiga fördelar som dessa åtgärder (under kulturrevolutionen J.M.) förde med sig för landsbygdsbefolkningen." (Sid 38).

Mobo Gao har skrivit en mycket viktig bok. Läs, tänk och dra slutsatser.












Dienstag, 7. März 2017

Öppna ögon i Venezuela


Öppna ögon i Venezuela
april 2006  
Av EINAR SCHLERETH
Einar Schlereth är journalist och samlar här sina intryck och lärdomar i ett omfattande resereportage om situationen i Venezuela. Men försöker nu under ledning av Hugo Chaves bygga sin oberoende socialism.
Folkliga ledare Efter knappt fem veckor i Venezuela kan man i ärlighetens namn inte skriva en heltäckande analys. Även om jag kan spanska språket och har rest ca 300 mil, gått många kilometer till fots och pratat med massor av folk och läst en hel del av landets press. Landet är helt enkelt för stort - ganska exakt två gånger Sveriges yta - har 27 miljoner invånare, är tyngt av ett mödosamt historiskt arv, belastat med enorma sociala problem och dras med väldiga utrikespolitiska svårigheter i ett alltmer komplicerad globalt läge.
Innan jag åkte fick jag höra och läsa en hel del förskräckliga historier om våldet i landet, om streetgangsters, aggressioner och tjuverier. Ungefär samma historier som jag hörde om Daressalaam eller Bronx och Harlem in New York. Struntprat här som där. Jag upplevde inte en enda situation som var hotande eller aggressiv. Inget slagsmål inte ett gräl. Inte ens i de så kallade mycket farliga kvarteren.
    Folk är vänliga och hjälpsamma. Det är lätt att komma till tals med dem - män och kvinnor. I affärer eller restauranger kan man till en början bli bemött ganska tillslutet och fåordigt. Men det hänger väl ihop med det afrikanska arvet (största delen av befolkningen har afrikanskt påbrå). Reserverad och diskret i början, men redan vid nästa möte skiner ansiktet upp i ett stort leende.
    Mitt intresse att besöka Venezuela gällde ju Hugo Chavez och förverkligandet av hans politik på bottenplanet. Därför bodde jag och åt på enkla och billiga hotell (posadas) och restauranger där det finns utmärkta tillfällen att prata med folk.
    På strövtåg genom Caracas - en jättestad med sina minst sju miljoner invånare - slås man av de oerhörda motsättningarna. Slitna gator där sopor ligger i drivor och gator som är renare än i Stockholm. Hus i alla kategorier och storlekar. Utbredda slumområden och välskötta kvarter med små villor och kvarter med luxuösa villor omgärdat av murar med taggtråd eller elstängsel. En supermodern och makalös ren tunnelbana och bussar och taxibilar som är rena rama skrothögar. Parker övergivna och skitiga och andra som är välskötta och mycket rena. Människor i trasor eller också klädda efter senaste modet.
    Men mönstren är inte stereotypa. En vanskött park kan ligga i ett bättre kvarter och en välskött park i ett mindre beryktat kvarter som kring metrostationen Gato Negro. På höjderna kring staden i dalgången kan det finnas ett bättre kvarter bredvid ett fattigt. Och eftersom de allra flesta människor är mycket noga med sitt utseende och sin klädsel - håret är alltid tvättat och kläderna strukna - så är klasskillnaderna inte så krassa i gatubilden.
    A propos gatubilden: den behärskas av tusentals och åter tusentals gatuhandlare, en enorm trängsel och bilar. Handla kan man på gatan nästan allt; mat och dryck, verktyg, skor, parfym och telefonsamtal vid en av de talrika fastkedjade mobiler och inte att glömma miljontals CD och DVD skivor med musik och filmer från hela världen - fast US-produkter är förhärskande. Eftersom de är jättebilliga kan man utgå ifrån att de är till stor del kopior. Och musiken spelas på högsta volym och blandas till märkliga kakofonier.
    Mat- och dryckserveringar öppnar strax efter sex på morgonen vid busshållplatser där män eller kvinnor erbjuder kaffe pur, med mjölk eller med mjölk och socker från stora kinesiska termosar i pyttesmå eller stora plastbagare för 2 till 5 kronor. Tomma bägare kastas på gatan. Senare tillkommer ölburkar, cola- eller lemonadflaskor och alla de hundratusentals papper och kassar och kartonger däri maten är förpackad. Bra för hygienen och dåligt för miljön.
    Hygienen är utomordentlig såväl på gatan som i affärer. Den drivs så långt att i supermarknaden sätts upp även grönsaker av de anställda med handskar på. För hygienens skull tolereras inte heller flugor. Först efter flera dagar när jag upptäckte den första flugan på hotellet blev jag förvånad: Varför finns det inte fler flugor med all den skiten på gator och torg? Flugor driver folk till hysteri. Däremot kan hundratals getingar och bin surra över läckerbitarna i konditorier utan att folk bryr sig. Folk vet väl att de tar flugorna och annan ohyra och för den skull kan de gott få lite godis i gengäld.
Första intrycken i Caracas
Statyernas land Till min stora förvåning är fetman ett minst lika stort problem där som här. Och skulden bär dels den goda maten och dels de dåliga dryckesvanorna. Den mest älskade maten är arepas och empanadas som man kan köpa överallt längs gator och i tusentals gatukök, där det oftast finns sittplatser. Bägge varianter görs av majsmjöl. Arepas är färdigbakade kakor som öppnas och stoppas fulla med köttfärs, kyckling, grönsaker eller ost. Och empanadas är majsdeg som formas till fickor, fyllas med ungefär samma ingredienser och som sedan friteras. Ovanpå används rikligt med olika såser. Visst smakar det. Och som dryck är Coca Cola och läskedrycker (som också tillverkas av Coca Cola) storfavoriter. Och den kombinationen är visserligen inte bra varken för linjen eller hälsan. Däremot är maten i restauranger inte alls fet och smakar lika bra. Och där kan man dricka ett urval av de mest fantastiska färskpressade natursafter: mango, ananas, apelsin, tamarind, sockerrör, melon, passionsfrukt etc. Dom kan också köpas på gatan och kostar fyra spänn. Här skulle de vara obetalbara!
    Trängseln på gator, i tunnelbanan och bussar är - ja, hur skall jag säga - civiliserad. Dvs. man blir nästan aldrig knuffad och vid tåg och bussar står folk i kö och slåss inte om platser. Det går aldrig så brutalt till som i Parisermetron eller afrikanska bussar. För bussresor gäller f.ö. att varenda person måste få en sittplats.
    Stora folkmassor samlas också regelbundet på varje Plaza Bolívar - som även finns i de minsta byar. Platserna är alltid mycket vackra, mycket välskötta och mycket rena eftersom Bolívar strax efter sin död blev halvvägs helgonförklarad. Och genom Chávez blev han upphöjd till frihetens hjälte och symbol, vilket han också var i verkligheten. Och för första gången i historien försöker man att efterleva hans ord att skapa frihet åt alla människor och åt alla av landets olika folk. På Plaza Bolívar samlas särskilt på kvällen massor av folk, gamla, unga och barn för att svalkas under jättestora träd och vid blommande rabatter, för att samtala, lyssna på sånger, på utläggningar av politiska eller religiösa ivrare, för att leka med barn eller titta på ekorrar eller iguaner. Byster och statyer av Bolívar är ofta smyckade med blommar och kransar. Det härskar alltid en något lugn och festligt atmosfär i parken, även när barn jagar duvor eller pojkar bollar lite gran.
    På Plaza Bolívar i Caracas kom varje onsdags- och söndagskväll en riktig trubadur som hade sett bättre dagar. På 70-talet hade han vunnit tredje platsen i Öst-Berlin i en stor folkmusiktävlan. Nu hade han åldrats och tappat en hel del framtänder, men han såg fortfarande bra ut och var mycket charmerande. Han hade en stort repertoar av sånger och ballader av varierande slag som han framförde med vacker röst ackompanjerad av gitarr. Det var folkliga och politiska sånger, sånger av Parra, Sosa och andra. Det var alltid många som lyssnade och applåderade. Han fick en slant även av sådana som synbarligen själva inte hade det så gott ställt.
    För övrigt är Venezuela statyernas och bysternas land. Jag har aldrig sett så många inte ens i Spanien. Inte bara Bolívar är hyllad, utan också alla sina medkämpare som Sucre, Paéz, Brion osv. sin lärare Rodriguez, sin vän Alexander von Humboldt; jag hittade även en staty över Charlie Chaplin och Ibn Chaldun, den store maghrebinsk-arabiska historikern, författaren av den första världshistorien. Vilket europeiska land skulle komma på idén att sätta upp ett minnesmärke över en stor arab?
    När jag vandrade genom Caracas tänkte jag ofta på Humboldt som skrev om staden för över 200 år sen: "Vi stannar, querido hermano, några månader i Caracas. Vi är här i det gudomligaste och rikaste landet. Underbara plantor, darrålar, tigrar, armadiller (bälta), apor, papegojor och många verkliga halvvilda indios, en vacker och mycket intressant ras. Caracas har på grund av de nära liggande snöbergen det svalaste och mest hälsosamma klimatet i Amerika ... "
    I dag är vi inte längre så häpna som han över floran och faunan eftersom många av de vackra blommor inklusive orkidéer kan vi köpa i blomsteraffären runt hörnet. Och papegojor i zooaffären. Men visst finns det fortfarande mycket att häpna över som t.ex. de väldiga träden med stora röda, gula, violetta, vita blommor, caoba träden, andra träd med stora taggar eller törnknippor längs hela stammen, 30 m höga bambusnår och så alla de brokiga fåglar som vi inte känner till. Samma känsla hade jag i Afrika - som ett barn som ständigt vill fråga mamman:
Vad är det?
Vad heter det?
    Fast mamman är sen länge borta. 
Skottet i foten
I vimlet av människor på gator i Caracas läggar man snabbt märke till massor av barn och ungdomar i uniform med ljusblåa skjortor eller blusar och mörkblåa byxor eller kjolar. Alla på väg till eller från skolor och institut. Regeringen satsar mycket hårt på utbildningen väl medveten om att nästan hälften av befolkningen är 19 år och mindre. En extra drive fick den här satsningen efter att Venezuela blev friförklarad från analfabetism (UNESCOS beslut). Jag kom ihåg mitt första besök i Frankrike på femtitalet och min förskräckelse över alla skoluniformer som också gick i blått. Jag försonades någorlunda med de fula uniformerna, när jag fick veta att det skedde i jämlikhetens namn. Här klär uniformerna tjejer och pojkar mycket väl, så jag misstänker att man har anlitat en fransk couturier. 
    Trängseln på gator, avenyer och motorvägar är kaotisk. Alla kör hur fan de vill. Ändå har jag inte sett en enda olycka. Man tar faktiskt hänsyn och tutan används sällan. Hur ofta såg jag inte bussar stanna mitt på vägen för att chauffören måste handla en empanada eller läsk eller folk måste gå av bussen. Det har man förståelse för. Och man väjer även för hundar. I mindre orter kan de ligga mitt på gatan och alla bilar kör runt honom. I Paragua såg jag hur en bil körde för nära kanske till och med rörde vid den så hunden blev förbannad och jagade biljäveln ändå ner till hamnen och skällde ursinnigt på chauffören.
    För övrigt läste jag i en ganska ny resehandbok (2004) att venezolanerna röker till förbannelse. I så fall har de lyckats inom två år att få folk att sluta röka. På restauranger, caféer, bussar, tunnelbanan, flygplatser och till och med i den jättestora nationalparken El Ávila ovanför Caracas är rökning bannlyst. Och i gatubilden ser man inte många som röker. Cigarettreklam har jag inte sett någonstans. Eftersom jag visste att landet odlar tobak tog jag inte med mig några cigariller. Det har jag ångrat därför att dom är där dubbelt så dyra och svåra att få tag i.
    Då jag har för vana att inte röka före frukosten och dessutom alltid är mycket tidigt uppe blir det även i storstäder problem att få tag i åtminstone en kopp kaffe. Men jag älskar morgontimmarna i storstäder när livet vaknar sakta, nattdimmorna lyfter, fåglarna börjar kvittra och människor dels pigga dels sömniga börjar sammanstråla vid busshållplatser och metrostationer. I Caracas dök de första kaffeförsäljarna tidigast upp kl. 5.30. Och kl. 6.00 kom de första ambulerande tidningsförsäljarna till sina fasta platser där bilarna redan hade slängt ner stora tidningsknippen som nu packas upp och läggs ut på vägen precis som i Frankrike och Spanien. Så småningom börjar folk trängas runt dem, tar upp sina tidningar, slänger några mynt på hög eller räcker fram sedlar och väntar på växeln.
    Först på sjätte dagen fick jag tag i det enda regeringsbladet VEA. Ultimas Noticias, El Nacional, La Voz som jag köpte dagarna innan föll mig inte i smaken. De skilde sig knappast från våra mainstreamblaskor. Att jag fick tag på VEA:n så sent beror på att många kiosker bojkottar tidningen och att den ofta levereras ganska sent. I Paragua den stora byn långt söderut fanns den ingenstans att köpa. När jag frågade en kille i en affär sade han att den inte gick att få. Det var naturligtvis en stor lögn!
    Rätt vad det var kunde jag bevittna flera stora skandaler i snabb följd. Den andra april hittade man den mördade entreprenören Filippo Sindoni som hade kidnappats några veckor innan. Bara två dagar efteråt hittade man entreprenören Faddouls tre söner och deras chaufför mördad efter en längre tid som gisslan. Och dagen efter mördades den kände pressfotografen Aguirre.
    Då såg oligarkin naturligtvis sin chans. Deras blaskor kom ut med JUSTITIA! (rättvisa!) i största möjliga bokstäver. Och den 4 april när Faddoul-barnen hittades organiserade reaktionen en demonstration mitt i Caracas, just där motorvägen och huvudpulsådern passerar ett av de finare kvarteren. Några hundra demonstranter lade sig mitt på vägen. Och polisen lät dom hållas. Man bara inte vågar tänka på vad som hade hänt med regeringsfientliga demonstranter hos oss om de skulle de uppföra sig likadant här i Sverige.
    Över en natt dök det överallt upp lappar med LUTO ACTIVO! (Aktiv sorg) fastklistrad på gatlyktor, träd, murar, inuti och utanpå bilar och taxis även i byarna utanför Caracas.
    Med ropen efter rättvisa hade man alltså insinuerat att regeringen bar ansvar eller åtminstone var delaktig i illdåden. Och med Luto Activo menade man ju inget annat än sabotage.
    Det blev ingetdera. Snabbt hade man tagit fast mördarna. I fallet Sindoni var det flera portugisiska affärsmän i samarbete med några korrupta poliser. Kanske hade Sindoni - vän med Hugo Chávez - spottat i soppan under deras skumma affärer. I fallet Faddoul var det väpnade medlemmar av colombianska dödsskvadroner som tar sig in i Venezuela för att leta efter nya uppgifter. Motiven har inte kunnat utredas. Inte ens lösesumma hade krävts.
    Jaha, nu satt kapitalisterna där med facit i handen: deras egna hade i maskopi med mafiosi kidnappat, utpressat och mördat. Och för deras skull hade de engagerat och avslöjat sig en gång till. "Massdemonstrationen" hade blivit en snöplig tillställning med några hundra pers där man hade förväntat sig hundratusen. Ett skott i foten så att säga.
    Lika illa gick det när en eller två veckor senare en hög uppsatt präst hittades mördat i ett hotell mitt i stan. Min första tanke hade varit: Vad har den jäveln där att göra mitt i natten i ett område som inte är direkt illa beryktad men ändå? Mitt i prick. Det kom fram att han hade varit drogad och fått arslet sönderslitet. Mördaren hittades också snabbt men inte motiven. Det lama försöket att dra fördel av det här misslyckades reaktionen också med.
    Från regeringens sida gjorde man några snabba drag. För det första reorganiseras och genomlysas hela poliskåren. För det andra genomfördes en åtgärd som man kanske är ensam om i hela världen: alla poliser och militärer som agerar i offentligheten måste bära en bricka där deras namn, enhet och stationering framgår tydligt. Det är sådant som tycks framförallt utmärka Chávez: han agerar snabbt, effektivt och med känsla för det rätta.
    Men han kan också vänta och gå mycket försiktigt fram. Så blev ju relationerna med kyrkan mycket spända efter det att Dupuy, påvlig nuntie och flera biskoper blev djupt insyltade i statskuppen 2002. Jag tror att Chávez i det här fallet fick hjälp av den nye påven. För som ny kardinal och kyrkofurste lillsatte han inte någon av de ultrareaktionära biskopar utan Jorge Urosa Savino, en visserligen konservativ, men sansad man, som satsar på samarbete med Chávez och som har viss förståelse för hans politik. Han är "intelligent och slug (som) föredrar att föra en politik i överensstämmelse med omständigheterna och att röra sig med skicklighet och takt" som Marciano skriver, VEA:s lysande kommentator (2006-04-21). Så småningom lyckades Chávez, den troende katoliken, att dra över till sin sida flera viktiga figurer i den katolska hierarkin.
    Nästa skandal var en allvarlig provokation av den amerikanske ambassadören Brownsfield som gav sig i väg till ett sportcentrum utan att underrätta de venezolanska myndigheterna och utan att anmäla sig och som började agitera de ungdomar och dela ut små presenter. Till slut jagades han bort och han fick väl också några bollar på sig eller om de var tomater. Naturligtvis blev jänkarna upprörda och pratade om en allvarlig incident. Chávez kontrade och varnade ambassadören att han kunde börja packa sina väskor om han inte uppförde sig enligt den diplomatiska konvenansen.
    Strax innan jag åkte tillbaka hände en verklig allvarlig incident - fast mer än så. Utan förvarning som brukligt är iscensatte amerikanerna en stor manöver av örlogsmarinen utanför den venezolanska kusten med hangarfartyg och allt. Om meningen med detta skrev VEA (2006-04-25) under titeln "La intimidación como arma" (med skrämseln som vapen): "Skrämseln har varit en ofta använt vapen i politiken ... Nazisterna framställde efter första världskriget kommunisterna som upphovsmän till hungersnöd och allt elände varmed man skapade en opinion för de utländska makternas invasion i Ryssland som ville kväva Lenins socialistiska revolution och bolsjevikerna. Samtidigt drev denna skrämselpropaganda den tyska medelklassen i nazisternas armar för att rädda sig undan bolsjevikerna.
    Framför presidentvalen i höst är skrämselpolitiken av Bushregeringen avsedd att associera en återval av Chávez med fasorna av ett krig med USA, invasionen av venezolanskt territorium genom amerikanska trupper och en blodigt påtvingad utländsk militärdiktatur.
    Men ingen skall missledas av den här apokalyptiska visionen. Regeringen Bush är inte i stånd att föra ett krig till. Den sitter i träsket i Irak utan utsikt till seger, för att kunna ge sig ut på andra internationella äventyr (Iran, Syrien, Korea) och utan stöd av folket i sitt eget land och deras skrämselpolitik är inget annat än arrogans som aldrig kan skrämma folket, den revolutionära regeringen och Venezuelas stridskrafter."
    Som motåtgärd genomförde den venezolanska armén tillsammans med miliser en stor militär övning till försvar av kusten. Milisen omfattar redan över en miljon av frivilliga män och kvinnor för man är väl medveten om de amerikanska militära och ekonomiska härjningarna i världen och sen 200 år tillbaka i Latinamerika. Dessutom har Chávez varnat USA att alla oljeanläggningar blir sprängda vid en invasion. 
Söderut
Flodens mynning I påskveckan, Semana Santa, den heliga veckan som man säger på spanska. Så jag åkte söderut för att slippa den värsta röran i huvudstaden. Först med en tre veckor gammal Volvo dubbeldäckare - som jag ännu inte hade sett i Sverige - 600 km till Ciudad Bolívar vid Orinoco-floden. Tack Volvons luftkonditionering fick jag en fruktansvärd förkylning som slog ut mig för nästan två dagar. Allt var redan fullbokat, men som tur var fick jag ett rum i en mycket vacker posada i det gamla kvarteret som har förklarats för världskulturarv.
    Första dagen släpade jag mig till Plaza Bolívar för att åtminstone kasta en blick på det stora huset där Bolívar 1819 förklarade Venezuelas oavhängighet mitt i brinnande kriget. Sen gick jag till den vackra Paseo Orinoco, en bred allé längs floden som hade nått sitt lägsta vattenstånd. Under regnperioden stiger den med 15 m. Kolonialhusen med arkader längs allén ägdes ofta av stora köpmän som tog emot alla de varor från Europa som skaffades fram per båt. Ett av dem hyser idag ett museum med den lilla tryckpressen som tryckte 1818 den första tidningen i Venezuela. Dessutom finns där några fina skulpturer och tavlor.
    Efter två dagar var jag någorlunda återställd för att kunna ta en buss (utan luftkonditionering) till Paragua, en by 200 km söderut vid en av Orinocos många stora bifloder som också heter Paragua. På vägen dit kunde jag åtminstone få en glimt av Tepuis i fjärran. Att komma dit måste man ta helikoptern och för det räckte inte min reskassa. Tepuis är delar av jordens äldsta berg - bergen fanns redan på jordens första och enda kontinent Gondwana. Under årmiljoner har bergen brutits sönder i olika delar som hamnade i södra Venezuela. Där ligger dom mitt i djungeln och reser sig stuprätt upp ända till 3000 m. Och däruppe - för det mesta höljt i moln - och avskilt från resten av världen finns ett liv av flora och fauna som är oftast endemiskt d.v.s. som inte hittas i andra delar av världen. Där finns förresten också världens högsta vattenfall med nästan 1000 m.
    Paragua ligger mitt i ett stort odlingsområde för majs och betesmarker för nötkreatur och där fick jag uppleva sen säsongens första ganska tidiga skyfall. En skyfall i troperna är alltid en särskild upplevelse. Man tror att en gubbe där uppe lyfter några fördämningar och vattnet bara klatschar ner med en gång. Fast den var inte värst så förorsakade den på sina håll ganska stora översvämningar. Paragua. Den ca 600 m breda floden är rik på fisk, guld och diamanter. Nere vid hamnen ligger en hel del stora mudderverkfartyg som tar vara på guld och diamanter. På fisken är det män med sina snabba Yamaha drivna piroger (kanut = en urholkad trädstam) som tar vara på. Och vilken fisk. Jag åt varje dag en annan fisk i de små restauranger utan att kunna säga vilken som var bäst.
    100 km längre ner mynnar floden i världens näst största vattenmagasin - en gigantisk sjö med 4250 km2. Mer än dubbelt så stort som Vättern. Uppåt floden finns bara småbyar med indios som ofta kommer ner till Paragua för att handla. Skygga, vackra och snälla utför de sina ärenden.
    Då jag badade en morgon när vattnet ännu var lite svall träffade jag några grabbar som just hade fått upp en stor hink med fisk. Där fanns en stor som liknade en gädda och andra som liknade abborrar. Fisken rensades, en jättestor kastrull hämtades, en pojk gjorde upp eld och naturligtvis blev jag bjuden. Men eftersom det var redan middagstid stack jag till en restaurang men lovade att komma tillbaka på eftermiddagen.
    Och det gjorde jag. Der var påskafton och grabbarna, deras barn och farfar hade ätit gott och var på festligt humör. En stor frysbox stod i mitten och alla utan de minsta hade var sin ölburk i handen. Så fort den var tom togs en ny. På andra sidan floden hade hundratals människor slagit upp tält eller presenningar mot solen, där fanns ett musikband och det dansades. På en kulle längre upp fanns ett stort militärläger och därför fanns också en färja som även kunde transportera bilar. Den gick längs en lina och skjutsades medelst en piroge med Yamahamotor.
Vännerna     Vi satt och drack och skämtade när det plötsligt hördes ett skri: Flickan! Var är flickan! Alla sprang dit, knappt 100 m längre bort. En äldre man - den som grabbarna var på besök hos - sam redan i vattnet. En fru skrek: Nej inte där! Där! och visade till ett ställe längre bort. Han dök och hittade ingenting. Vattnet var lerigt och grumligt så han måste känna sig fram. Han sam tillbaka till stället där han var förut. Kom upp med flickan. Mamman skrek till. En ung man tog henne och sprang 100 m till vägen och bilen och mamman följde efter.
    Vi satte och diskuterade en stund och sen åkte vi alla med två piroger över till andra sidan. Sina kompisar kände sångaren i bandet och jag blev presenterad. Han tog mikrofonen och presenterade mig för alla: En vän från Sverige. Och alla applåderade. Sen tog musiken vid. Mina vänner uppfordrade en ung tjej som hade börjat dansa att dansa med mig och det gjorde hon. Vi dansade lite fräckt till allas stora nöje. Andra dansen var slut och jag med - när en militär steg fram och meddelade med mikron att de hade fått höra från sjukhuset att man lyckades att få liv i den lilla flickan. Stor glädje utbröt och alla klappade med händerna, glasen, dvs. burkarna, höjdes. Efter en kvart satte musiken igång igen. Då steg åter officeren fram för att säga att flickan tyvärr hade dött. Och han föreslog att utav solidaritet med familjen avsluta festen. Det antogs enhälligt och inom 30 minuter var allt nedtaget och packat och dussintals små och stora piroger jagade tillbaka till Paragua. Ett bedrövligt slut på påskaftonen.
    Slutresultatet av påskhelgen var att utav 27 miljoner venezolaner hade nästan14 miljoner tagit semester. Alla hotell hade varit fullbokade, hundratals extrabussar hade satts in. Glädjande nog blev det förvånansvärd lite trafikolyckor.
    Dagarna innan den stora rushen hade en oppositionstidning med stora bokstäver berättat att FOLKET HUNGRAR. Skrattretande. Jag hade ofta förvånats över hur mycket mat folk lämnade kvar på sina tallrikar på enkla matställen och restauranger och hur mycket mat som hamnade i soporna även i de enkla kvarteren. Jag hade inte mött eller sett några tiggare och de två uteliggare i en nisch utanför hotellet - unga, pigga och alltid vid gott humör - hade ofta stora matkärl framför sig. Jag tror de var abonnerade på matrester från restaurangerna runt omkring.
    Men mina iakttagelser betyder inte att problemet med fattigdomen är löst. Långt ifrån. I VEA den 21/4 2006 tas uteliggarnas umbäranden upp på en hel sida . "Fattiga och drogberoende är en annan sida av fattigdomen som idag berör nästan hälften av befolkningen" heter det. Visserligen gick sen 2003 fattigdomen ner från 80% (andra uppgifter talar om 60 %) till mindre än 37 % (Lippman, 2006-07-07) men för de resterande fattiga är det bara en liten tröst. Casa-Hogar El Conde är en av de fyra institutioner där man tar emot hemlösa. Där har man just nu 80 personer som får mat, säng och behandling mot sjukdomar. De som kan hjälper till i köket, trädgården och med renhållning.
    En annan organisation är Misión Negra Hipólita som grundades över hela landet i januari 2005 och har fått speciell stöd i år av presidenten själv. Bara i Caracas har man redan fyra ställen där man tar emot hemlösa och ger dem hjälp på olika sätt och vis. Huvudsyftet är att reintegrera människorna i samhället. 
    26/4 2006 skriver VEA om en verkstad grundad av flera organisationer i samarbete med ministeriet för folkets deltagande och social utveckling som utbildar "Educadores de Calle" - streetworker på nysvenska eller gatu-uppfostrare eller informatörer - som stöd och hjälp åt de hemlösa och för att se till att de reintegreras i samhället.
    I övrigt har jag själv sett i såväl Caracas som i Mérida två restauranger för folk som har det dåligt ställt. Fint, rent och luftigt. Inte soppkök i källarn. Och i skolor får alla barn tre gånger mat om dagen.
    Mercál-affärerna som bygger på den gamla kooperativa Konsum-idén och där man kan handla upp till 50 % billigare än vanligt - har jag sett en hel del i de fattiga kvarteren och i byn Tabay väster om Mérida även två. Fastän den ena var stängd och när jag frågade i den andra affären varför, så kunde de inte svara på frågan. I många artiklar finns den missuppfattningen att allt kan handlas till 50% billigare. Märkesvaror får dom ju inte så billigt, utan bara billigare, när dom köper stora mängder.
    Misión Mercál är ingen isolerad företeelse utan hänger ihop med de andra misiónes framförallt med Misión Zamora, den stora jordfördelningen. Nästan 2 miljoner hektar land har fördelats till 1 500 000 familjer. Syftet är ju inte bara att tränga tillbaka fattigdomen och att skaffa ett värdigt liv för många människor utan också att öka den inhemska matproduktionen. Därmed skall importavhängigheten minskas, miljarder dollar sparas, kvaliteten ökas. Mercál erbjuder inte bara de nya producenter utan också de många kooperativ som uppstod i samband med misión Zamora säkra och rättvisa uppköpspriser.
    Allt det här låter ju ganska enkelt, men så är det inte. Varenda förbättring, varenda ny lag, varenda misión har att kämpa mot reaktionära politiker (många byar, städer och även i några delstater har oppositionen fortfarande makten), mot byråkrater och inte minst mot korruptionen i Chávez' eget parti som obstruerar, saboterar och förskingrar. D.v.s. samma element och problem som redan Lenin, Mao och andra revolutionärer brottades med. Och så blir varje misslyckande, fel och fördröjning ett tillhygge i reaktionens arsenal för att hånfullt påvisa regeringens oduglighet. 
Press på och om Venezuela
Tidningar Den 2 juli 06 läser jag i Expressen: "Det som förenar Chávez, Argentinas Kirchner och Bolivias Morales är populism och nationalism mer än de nödvändiga sociala reformer ländernas fattigaste invånare så väl behöver. I speciellt Chávez fall är också bristande respekt för demokrati och åsiktsfrihet en hörnpelare i den politiska gärningen." 
    Vad grundar den där Expressens demokratiombudsman sin uppfattning på? Att det inte räcker med att reaktionen har 90 % av alla tidningar, kontrollerar 90 % av alla radio- och TV-stationer, har gett ut 258 böcker med anti-Chávez-hets emedan 3 (TRE) pro-Chávez böcker har kommit ut? Har han varit i Venezuela? Pratar han ett ord spanska? Har han läst vad oligarkin spottar ut varenda dag? Att 95 % av alla deras anklagelser och anmälan är lögn och saknar grund det spelar ju ingen roll. Fy fan!
    Vad som retar gallfeber på sådana typer som han (eller hon - artikeln är inte signerad) är att Chávez käftade emot när han blev förolämpad av Vita Huset och the president select. Att han inte snällt överlämnar alla petrodollar till USA som araberna gör. Att han - värst av allt - skjutit ALCA (Asociación Latinoamericana de Libre Comercio - USA-frihandelsavtal) i sank, USA:s frihandelsflaggskepp och bygger upp istället ALBA (Alternativa Bolivariana para las Americas - Bolivarianska Alternativet för Amerika = en demokratiskt uppbyggt handelsorganisation mellan latinamerikanska stater. Och samtidigt har alba på spanska betydelsen 'gryning').
Att han bygger upp Telesur - en motvikt till det västliga mediamonopolet. Så här gör man helt enkelt inte om man vill vara med i den fina västliga demokrati-klubben.
    Efter det här enda exemplet för CIA-inspirerad lögnpropaganda struntar jag i det. Man kunde fortsätta i det oändliga att dra fram varenda tidning, tidskrift, radio- och TV-station och slåss med deras lögner och man skulle ändå aldrig bli färdig. Som tumregel kan man nog säga att den som blir lovordad av västpressen är en skitstövel och tvärtom. Den som är intresserad kan gå in på Medialens Media Alerts som bevakar de brittiska medier och som har alltid utmärkta analyser också angående hetsen mot Chávez.
    Jag vill bara ge ett litet exempel på de åsikter som venezolaner själva har på de här förebråelserna. Till exempel att Chávez är auktoritär. I VEA 19/4 2006 läser vi: "Chávez har varken mer eller mindre utan samma konstitutionell auktoritet som Rómulo Betancourt och Rafael Caldera hade på sin tid. Trots detta har de aktuella kritikerna stött dem reservationslöst. Vad är skillnaden? Skillnaden är att Betancourt och Caldera använde den statliga auktoriteten för att försvara det orättvisa och ojämna system som är baserat på herraväldet från de rika och de stora jordägarna och USA:s villkor emedan Chávez använder auktoriteten för att främja en revolutionär process med perspektiven att förinta de gamla sociala klassernas välde." 
    Eller Chávez själv i intervjun med Greg Petras på förebråelsen "odemokratisk": "Jag bjuder in alla medborgare från hela världen att komma och gå fritt på alla gator Venezuelas, prata med vem de vill, titta på TV, läsa tidningar. Vi bygger en verklig demokrati med mänskliga rättigheter för alla, sociala rättigheter, utbildning, hälsovård, social säkerhet och jobb." (The Progressive, Juli 06) 
    Och det är precis så som jag har upplevt Venezuela.
    Så till sist en åsikt om ALCA av Osvaldo Martínez i "Patria Grande" från maj 2005: "ALCA är inte ett enkelt frihandelsavtal som man skriver på eller inte utan ett uttryck av högsta betydelse för ett projekt av kontinental herravälde, en plan för regionens systematiska utplundring, ett koncept för den socioekonomiska utvecklingen och som påverkar suveräniteten och nationalstatens funktioner.
    ALCA är namnet med vilket detta projekt uppträder i vissa sammanhang men dess väsentliga innehåll antar olika former och metoder för att tvinga sig på. Därför är man tvungen till en mångfaldig och omfattande kamp för att förhindra att även om ALCA försvinner från scenen detta imperialistiska projekt tvingar sig på ändå i verkligheten med andra ansikten och under andra namn." 
    Sannerligen har folk i Latinamerika lärt sig en hel del om imperialismens turer och finter. Jag blev häpen över det stora utrymmet i regeringsbladet VEA som ägnades åt internationalism (på tal om nationalism!) men också i presidentens tal och TV-framträdanden. Och det är just detta - INTERNATIONALISM - som utmärker de verkliga socialister, en sanning som framhölls från Marx till Mao. Försvinner den så försvinner snabbt också alla tankar om ett verkligen rättvist samhälle vilket tyvärr många exempel visar.
    Men den internationalism uppvisas inte bara i ord utan framförallt i praktiken. Visserligen är Chávez' stora lidelse Latinamerika, d.v.s. från Mexico till Argentina, precis som det var för Símon Bolívar. Den kontinent alltså som lidit först och mest under den vita kolonialismens framfart och där de allra största folkmorden i historien förövades (bara spanjorerna dödade ca 60 miljoner av ursprungsbefolkningen!). De fattigas kontinent, de onödigt sjukas kontinent, analfabeternas kontinent. Så det är därför att Chávez är så angelägen om ALBA, utbyggnaden av gemensamma energiprojekt med Bolivia, Paraguay, Brasilien och levererar olja till solidariska priser till de fattiga karibiska och mellanamerikanska länder som nästan stryps av det höga oljepriset.
    Men Chávez tankar omfattar även de fattiga i hela världen, i USA, i England, där han vid sitt sista besök på inbjudan av Londons borgmästare Livingstone tillkännagav liknande hjälpinsatser för de fattiga som i USA.
    Jag hade ju tillfället att se TV-programmet där Chávez tog emot 100 människor från USA som hade kommit för att tacka honom för den billiga oljan över vintern. De var människor från zoner som Vermont, Maine och Rhode Island som jobbade med hjälpprojekt, de var svarta och en indianhövding och en präst var också med. De blev synbarligen tagen av hans enkla rättframma sätt, av hans uppriktiga ord om vänskapen med det amerikanska folket och hur han spontant och okonstlat omfamnade människor som överräckte små presenter. Och hur han - också synbarligen - blev besvärad när man tackade honom för hundrade gången. Då sade han: "Ni behöver inte tacka mig. Ni har ju själv betalat det." Och han förklarade att Venezuela ju ägde raffinaderier i USA som förr aldrig gick med vinst därför att oligarkin stoppade pengarna i egen ficka, men nu efter reorganisationen redan efter två år gav 73 miljoner $ på pluskontot. "Så det är med dessa pengar programmet betalades. Hittade pengar," sade han till församlingens nöje.
    Det sägs att han gör det för maktens skull och för att utvidga sin inflytelsesfär. Det är ju klart att en kapitalist och alla kapitalistslickande prostituerade helt enkelt inte kan fatta hur man kan skänka bort pengar och dessutom till patrasket. Det går an att ge pengar till en stiftelse för den egna ärans skull och för att slippa betala skatt. Men till packet?
Puerto Colombia     Men det är sant att hans inflytande växer d.v.s. mera exakt att inflytandet av hans tankar ökar. Också i landet själv når hans tankar mest ut genom praktiken. Folk känner och ser förändringar. Beviset är ju som jag redan har anmärkt att det finns sabotage mot spridningen av tidningen VEA. När jag kom till de kustsamhällen Puerto Colombia och Choroní var det förresten samma sak. VEA gick ingenstans att få. Sen märkte jag i flera hotell att regeringskanalen inte gick att få in i burken. Och senare läste jag också att tal av ministrar och Chávez själv blir tystade d.v.s. tonat bort. Vad skulle Persson säga eller göra om hans tal skulle tonas bort?
    Chávez katolska tro tycks också vara äkta och djup. Särskilt fäster han sig vid Jesus-figuren och ser honom nästan som en föregångare till Bolívar. Han tycks till och med missionera för Fidel och han berättade att han fick honom så långt att medge att han är kristen i det sociala. Men Chávez är inte bornerad och ingen fundamentalist. Han för inte som fundamentalisterna i det Vita Huset krig mot Islam och islamska länder som Irak, Afghanistan, Palestina. Han tar energiskt ställning mot Irak- kriget och för det irakiska folkets rätt till självförsvar. F. ö. är tron i Venezuela i allmänhet fortfarande mycket stark. Jag blev väldigt förvånad att se fulla kyrkor och inte med gamla gummor utan med ungdomar. Och jag iakttog att minst hälften av alla människor som passerar en kyrka för höga pekfingret mot läpparna och korsar sig. Men så har ju den katolska kyrkan åtminstone stora delar av prästerskapet spelat en ganska progressiv roll i Latinamerika.
    I alla fall har jag flera gånger hört Chávez utropa att älska sin nästa att tänka på kärleken. "Un poco más de amor y el mundo sería mejor. Amor, amor. Un poco más." (Lite mer kärlek och världen vore bättre. Kärlek, kärlek. Lite mer.)
    Inget fel med det. Om man samtidigt handlar som Chávez.
    Jag vill här visa ännu ett konkret exempel på Venezuelas internationalism som Salim Lamrani, fransk professor vid universitetet Sorbonne har skrivit om den 10 mars 06: "Emedan Bush-administrationen är beredd att göra just allting för att omintetgöra en ny valseger av Chávez den 6 december 06 fortsättar Venezuela att genomföra reformer för att förbättra befolkningens levnadsstandard ännu mera. Hans prestige på kontinenten stiger direkt proportionellt till dämpningen av USA-inflytandet i regionen. Orsaken är ganska enkelt: emedan Venezuela har avsatt 28 miljarder dollar som bistånd till sina grannländer över en tidsrum av sju år - ett årligt genomsnitt av 3.6 miljarder dollar - har de Förenta Stater tillkännagett en massiv minskning av sitt bidrag för år 2007 d.v.s. 28.5 % mindre bistånd för utvecklingen av Latinamerika och de karibiska länderna, 10% mindre bidrag till medicinsk bistånd och 11% mindre bistånd av sitt finansiella bidrag till Organisationen av Amerikanska Stater (OAS). Också i ett annat område var budskapen det motsatta: Caracas bidrar med 3.6 miljarder dollar årligen till Latinamerika emedan Washington förväntas minska sitt ekonomiska bidrag med 1,2 miljarder dollar." 
    Det är alltså den konkreta politiken och inte ord om socialism som många är så frikostiga med som driver Washington uppåt väggarna.
På vägen till Mérida i Anderna
Mérida ovan molnen Mitt sista resmål var Mérida i Anderna. Men jag åkte dit i etapper. Första dagen västerut på motorvägen till Maracay längs höga berg till höger. Stora sockerrörplantager, apelsin- och mango-plantager. Staden med sina 600.000 invånare ligger platt utbredd på slätten i hettan och hade väl därför många parker. Men jag fortsatte med en mindre buss till Puerto Colombia (se bilden ovan) vid Karibiska havet, en sträcka på ca 30 km som tog två timmar restid. Vägen blev allt mindre och brantare. Bussen skruvade sig upp först bland kala kullar och sen bland regnskogens jättar med skägg liknande våran renlav, dock meterlång. På höger sida gick det stuprätt upp och på vänster sida stuprätt ner. Inga trevliga alternativ i fall busschauffören som styrde med en hand gjorde minsta fel. Kurvorna var ofta så trånga att han måste backa. Men vi kom först fram till Choroní och sen till Puerto Colombia.
    Hade Caracas redan varit ovanligt varmt för årstiden, så var kusten tropiskt varm med korresponderande vegetation. Tittade jag ut från rummets lilla fönster såg jag ett papayaträd med ännu omogna frukter, ett stort brödfruktträd och ett jättestort mangoträd med tonvis av omogen frukt. Bakom dem fanns ännu större träd där alla papegojor samlades mot kvällen. De tycktes inte vara överens om någonting och de skrek som huliganer.
    Jag var knappt tre dagar där. Njöt av den vackra bukten med bred sandstrand och fin palmskog, kvällspromenaden i den lilla parken vid hamnen där fiskare bredvid lastade av sina svärdfiskar och väldiga barracudas direkt in i kylbilar. Jag promenerade uppåt längs ån som forsade ner över stora bumlingar och upp till det stora krucifixet och den lilla fyren i form av ett skepp. Annars hade jag bara tre anmärkningsvärda upplevelser. Än en gång var jag med när en människa drunknade. En ung man som drogs med ut av de meterhöga vågorna. Polisen såg sedan till att man inte gick längre ut än till den första lilla vågen. Och så blev jag bekant med två människotyper som egentligen inte är särskilt märkvärdiga, men som man träffar överallt i mer eller mindre outvecklade länder.
Manfred från Tyskland     Den förste var Manfred, en tysk från Thüringen (f.d. Östtyskland) som hade skylten "Pan alemán" (tyskt bröd) framför sin lilla butik och som tilldrog min uppmärksamhet. Han hade för fyra år sen med en kompis byggt upp ett litet bageri men kompisen fick nog efter ett år och stack. Venezolanerna tycker om hans bröd - även det svarta - och han kan leva på sitt arbete, har lärt sig hyfsad spanska och är belåten.     Den andre typen var Gert, tyskfödd i Ungern men kom som ung grabb till München. Han fick tidigt Bechterew-sjukdomen, måste sluta sitt fabriksjobb, utbildades till ingenjör, men blev ändå sjukpensionär vid 50. För sin sjukdoms skull flyttade han först till Spanien och hamnade så småningom i Puerto Colombia. Köpte ett gammalt hus, byggde om och till så det blev en trevlig liten posada. Gifte om sig och fick två barn till (två från första giftet i Tyskland). Han hade just köpt en stor exklusiv takvåning för sin nuvarande unga fru i Maracay, hade två bilar och levde varje år sex månader i Europa. Men han jobbar för ingenting som han försäkrade. De anställda måste jämt övervakas, de är lata och stjäl och är allmänt odugliga. Och med landet går det bakåt. Det kommer inte så många turister längre. "Helst vill jag sälja hela skiten."
    Ungefär samma litania hörde jag en timme senare från Hugo (hans far var tysk) som hade en trevlig liten posada vid ån Choroní. Regeringen och Chávez pratar bara blablabla, och gör ingenting. Folk är så himla lata och vill inte jobba och inte lära sig någonting. Och affärerna går dåligt. Men det är ju fullt med turister? - "Ja, venezolaner, men till dem hyr jag inte ut. De stjäl och förstör. Och ändå har jag hjälpt dem så mycket."
    Vad skall man säga? De skulle skälla på vilket land som helst. De drömmar om ett land som inte finns och säkert inte heller där varifrån de har kommit en gång i tiden. De tillhör som Chávez sade till de 20% som inte kan övertygas. Som inte vill bli övertygade. De håller benhårt fast vid sina fördomar. Och konstigt nog vill de aldrig diskutera hur de var innan Chávez kom till makten.  
Ø
Kl. 7.00 tog jag bussen , bytte i Maracay och kl. 12.15 var jag i miljonstaden Barquisimeto. Motorvägen gick längs den andinska bergkedjan förbi ändlösa odlingar av sockerrör, majs, mango och apelsin. Och stora betesmarker med nötkreatur som är mindre än hos oss. De sista 100 km hade den breda mittremsan planterats med bougainvilleor i olika färger. Vackert.
    Hittade ett stort rum på fjärde våningen med fläkt TV och kammare, separat dusch/toa för knappt 80 kronor. Utsikten över staden och de omgivande bergen var hänförande.
    Först åt jag gott för 20 spänn och sen promenerade jag längs den komplett upprivna avenyn. Pratade med några arbetare och frågade om det inte längre gick att reparera. "Nehej - här gäller det bara att riva bort hela skiten och börjar från grunden. Titta där - rören är ju murkna och spruckna." Och det var ju sant. Här har det inte gjorts nåt för många herrans år. Alltså läggs nya kanaler, vattenrör, nya telefon och elledningar. Det sätts nya kantsten, nya kanallock (många är brutna eller helt borta), asfalteras, planteras, snyggas till. Visst tar det tid och - kostar. Dock på det viset blir det redigt gjort.
    Men så tror folk att jättehålet snabbt måste fyllas igen med skräp och sopor. Mest är det affärsmän och gatuhandlare. Nästa dag läste jag i Méridas dagstidning PICO BOLÍVAR en stor artikel som kritiserade den här inställningen hårt. Men polisen kritiserades inte. De är alldeles för snälla. Står bredvid och tittar på. De kunde ju ta över rollen som uppfostrare och framförallt själva tjäna som exempel. F.ö. såg jag där för första men inte sista gången att de flesta poliser är utrustade med terrängcykel.
    Längre ner på gatan tittade jag på två schackspelare. Den ene var medelålders och den andre en ung man som skötte samtidigt en liten gatuaffär och han förlorade. Så bjöd de upp mig att sitta ner och spela. Mina invändningar att jag spelar så lite, och är inte så bra, togs inte på allvar. Så jag satt ner och fick stryk två gånger i snabb följd. Tredje gången vann jag efter en hård kamp. Äran var räddad. Jag tackade och gick. Bakom kyrkan mitt emot satt många fler spelare delvis med klockan bredvid. Det sägs att Barquisimeto är musikanternas stad, men jag träffade inte en enda.
    Inte långt bort kom jag till stadens sydliga utkant där det gick brant ner till en bred och grön dalgång. Pratade med en gammal man som väntade på skolans slut för att hämta barnbarnet. Han berättade att nere i dalen fanns det förr en flod men efter stadens våldsamma tillväxt de sista 20 åren har den nästan tynat bort. Nu måste vattnet ledas in i staden från långt håll bortom bergen mitt emot.
    På vägen tillbaka kom jag till den vackra Plaza Bolívar med höga palmer och gamla träd där jag såg för första gången iguaner - upp till 1.5 m långa - som förtjust käkade grönsaker och frukt som någon hade kastat dit. De tog en mango eller salladsblad och klättrade skickligt högt upp i träden.
    På hemvägen såg jag mitt i stan en stor hackspett som noga undersökte gatubelysningens stora glaskupor på den nedre kanten och plockade en och annan godsak. Framför hotellet kom jag i samtal med några gatuhandlare och talet kom på ALBA. "Chávez har ju rätt," sade den ene, "vi fattiga länder måste samarbeta annars kommer vi ingenstans. Ni européer med era många språk har kunnat enas, varför skulle inte vi lyckas med ett enda språk? Nja, portugisiska finns också, men det förstår man ju."
    Nästa morgon med bussen LENIN (namnet är inte ovanligt här) vidare till Varela som med sina 200 000 invånare är jämförelsevis liten. Vägen hit gick först genom karga trakter med små träd som liknade skärmakacia. Sen blev det allt grönare. Mycket sockerrör. Staden själv ligger vackert inbäddad i grönt mellan låga kullar som först längre bort blir till höga berg. 
    Dagen därpå tog jag bussen 7.45 och var 13.15 i Mérida, huvudstaden i staten med samma namn. En mycket omväxlande väg dit upp eftersom till Mérida mitt i Anderna passerar man flera växtzoner. Det gröna låglandet övergick så småningom i regnskog för att komma i ett landskap med intensiv trädgårdsodling och små byar. Överallt skördades, såddes eller plogades, nästan detsamma som hos oss: potatis, morötter, kål, purjolök, rödbetor, gurkor, meloner, kronärtskockor och några plantor som jag inte kände till. Också stora blomodlingar. Längs vägen stod pelargonior och i de små trädgårdarna runt husen blommade rosor, hortensior och nejlikor. Men slutligen upphörde nästan all vegetation, utom gräs och små buskar. Vägen skruvade sig högre och högre upp. Enstaka får. Äntligen passet. På vägen ner sågs lite kor och hästar och trädgårdsodling igen, långt upp på de branta sluttningarna. Ganska kyligt och många hus hade skorsten. I en vacker liten by blev det kaffepaus. I den trevliga restaurangen såldes också vackert konsthantverk - keramik, ponchos, flätverk. En del av husen hade "Alpen-look" men det beror kanske på det europeiska inflytandet.
    I Mérida på 1600 m höjd var det fortfarande ganska kyligt och rummen även i de lägre prisklasserna hade varmt vatten. Bergen runtomkring är flera tusen meter höga. Den högsta - Pico Bolívar - 5007 m högt. Och dit upp går världens längsta linbana: 12.5 km. Eftersom det jämt hängde moln däruppe avstod jag från äventyret. Jag hade redan haft otur i Caracas. När jag kom dit upp på 2000 m höjd fanns bara tjock dimma och jag såg ingenting. Men skogspromenaden var fin. 
Merida och åter till Caracas
Mérida var den renligaste staden av alla jag såg. Renligheten hade tilltagit desto längre bort från Caracas jag kom. Vad det nu kan bero på vet jag inte riktigt. Folk är ju inte så hemskt annorlunda från ett ställe till ett annat. Delvis kanske ett tekniskt problem? Att i Barquisimeto, Valera, Mérida tömdes soporna strax efter att dom hade samlats in? Då kan säckarna inte slitas sönder under natten och det blir mycket mindre skit på morgonen.
    Mérida, 450 år gammalt och dubbelt så stort som Valera har ett fantastiskt läge i en djup dalgång mellan två höga bergkedjor på en 12 km lång platå högt över två floder som närmar sig varandra i det nordöstra hörnet på 500 m. Det är så högt att mellan staden och byarna därnere ofta hänger moln.
    Staden kan bara växa mot sydväst och lite grann mot väst, där dalen är inte så bred men på andra sidan finns en brant bergsluttning som begränsar tillväxten. Alltså blir staden allt längre.
    Mérida är också en gammal universitetsstad och en turiststad - relativt sett för i Venezuela finns inte mycket turism att tala om - och har därför många turistagenturer som erbjuder allt från trekking, climbing, rafting till paragliding.
    Jag hittade ett litet hotell som ägs av kubaner som hade hamnat ur askan i elden när Chávez kom till makten, en god vän med Fidel. Som en liten hämnd kunde man där i alla fall inte få in regeringskanalen i TV:n.
    I hallen mötte jag ett ungt par från Schweiz. De hade jobbat och sparat ett helt år och nu resar de ett år genom Sydamerika. Har lärt sig också hyfsad spanska. Två svenskar som jag mötte senare i bussterminalen hade tre månader på sig för hela Syd- och Mellanamerika. Deras program var mycket märkligt: från Argentina till Mexiko, till Colombia och Venezuela och nu skulle de ner till Chile. De hade väl inte varit med i geografin och spanska kunde de inte heller. Men ännu levde de.
    Vid Bolívar-parken fanns ett stånd där några män med megafon manade folk att skriva på ett upprop mot Irak-kriget och hotet mot Syrien. De hoppades på en miljon underskrifter. När jag skrev på tackade två män översvallande. Det kändes pinsamt. Varför tackade de för något självklart? Kanske därför att européer så sällan visar solidaritet.
    Besökte den zoologiska trädgården vid stadens yttersta norra kant. Ställde mig snällt in i kön. När jag kom fram tittade señoran strängt på mig och frågade: Vad vill ni här? Min första tanke var ju: Vad har jag gjort fel? Skall jag försvinna eller åka hem? Jag glodde väl ganska dumt och oförstående. Då skrattade hon och sade: Ni är väl redan 60 eller hur? Då kostar det ingenting. Jaha, jag bugar och tackar. Fast tacka måste man Chávez som öppnade alla parker och museer för allmänheten och avskaffade inträdesavgiften och införde en del förmåner för pensionärer.
    Tredje dagen var det ganska grått och kyligt och jag tog bussen till Tabay ett litet samhälle 25 km längre upp i Anderna. Som överallt i de trånga dalgångar fanns också där den småskaliga trädgårdsodlingen. Den lilla floden hade högt vattenstånd efter regnet natten ut. Och precis när vi körde in i den vackra byn började regnet igen. Bussen stannade i centrum vid Plaza Bolívar och alla rusade ut och in i de kringliggande små restaurangerna där flickorna var i full fart att baka och servera arepas och empanadas och som vanligt åt de flesta 3-4 stycken emedan jag kunde knappt äta en enda.
    Efter en stund sprang jag över till plazans norra sida där också den just färdigrenoverade kyrkan låg. Folk höll på med nån slags partytält som man flyttade ihop till två rader mitt emot varandra i den avspärrade gatan. Och så kom barnen hoppande med stora kassar och kartonger. De hjälptes åt av sina mammor eller syskon och packade upp: teckningar, målningar, ihoppysslade och klistrade modeller av hus eller landskap, snickrade och stickade grejor. Några hade framställt två stora tavlor som visade hur ren natur resp. nerskräpad natur ser ut.
    Jag tyckte synd om barnen som hade varit så ivriga att visa vad de kunde och nu hällde regnet ner, små bäckar rann utför gatan och ingen människa kom för att titta. Hur många av dem skulle bli förskonat i det senare livet av många fler frustrationer?
    Annars är Tabay känd för sitt fina konsthantverk och sina grönsaker. Därför byggs det nu en hall för att kunna ställa ut de konstnärliga produkter och för att bättre kunna marknadsföra dom. Och en centralmarknad byggs för grönsaksproducenter. Dessutom är en Museo Visual i uppbyggnad där alla murales (muralmålningar) i regionen gjorda av barn, vuxna och konstnärer skall dokumenteras och presenteras i ton och bild. Inte dåligt för ett litet samhälle. 
Ø
Hela natten till den 30 april satt jag i bussen från Mérida till Caracas. 11 timmar för den 800 km långa resan med två uppehåll och naturligtvis igen i en djupfryst Volvo trots att jag hade bokat plats i en buss utan luftkonditionering. Den vanliga ursäkten var att bussen inte hade kommit. Som om - från tid till annan - bussarna försvann från kartan. Rastplatserna är överallt imponerande. Jättestora där man kan äta och dricka på stora terrasser under tak. Utbudet är enormt. Och alltid står där minst ett dussintal stora bussar.
    Kl. 6.00 blev det ljust när vi nådde miljonstaden Valencia, huvudstad i staten Carabobo. I dess närhet stod det sista avgörande slaget mellan Bolívar och den spanska kolonialarmén - deras Stalingrad. Jag såg på TV hur Chávez förklarade på själva slagfältet var exakt de olika spanska och bolivarianska enheter stod och var den avgörande stöten sattes in. Han kan sin historia. Idag levererar Carabobo en stor del av grönsaker, apelsiner, kycklingar och grisar som Caracas dagligen behöver.
    Åter i Caracas och återigen ovanligt hett. Följande dag den första maj vandrade jag runt i de närmaste kvarteren. Överallt samlades människor i grupper - framför UNT-byrån (Unión Nacional de Trabajadores, den nya fackföreningen), vid skolor och kooperativ, de flesta i sina röda T-skjortor. På Plaza Bolívar samlades en trupp pensionärer som lyssnade uppmärksamt på ett tal där killen räknade upp allt som hade uppnåtts och allt som återstod. Huvudmarschen började långt borta i fattigkvarteren La Bandera och skulle avslutas framför vicepresidentens residens.
    Huvudslagorden i det ändlösa havet av röda skjortor var: Nej till yankee kriget! Mot imperialism! För försvaret och fördjupningen av det sociala omformandet! För uppbyggandet av socialism!
    Jag tyckte detta var en fin avslutning av min resa. 
Ø
Återstår bara att fördjupa och accentuera några punkter som jag berörde bara i förbigående och att nå till ett slags resumé. Jag kan börja just med internationalism. En prövosten är hur en nation och dess regering behandlar sina minoriteter och sin historia gentemot dem. Och för den nya politiken mot minoriteter har jag sett mängder av fina exempel i tidningar, tidsskrifter och TV (bl.a. presidentens uppträdande mot dem i TV).
    I litteraturen - för att nämna ett exempel för tiden före Chávez - finns ju Rómulo Gallegos en av Venezuelas stora och fortfarande uppskattade författare som förresten publicerades 1955 i FiB bokförlaget med ett förord av Artur Lundkvist. Gallegos hade också varit för en kort tid president och blev som vanligt störtad av en CIA-inspirerad statskupp år 1948. Han uppskattade indios-folken och de svarta människor och försvarade ihärdigt deras rättigheter.
    Och först nu - snart 200 år efter Bolívars död - har man gjort allvar och återställt lagarna för alla människors lika rättigheter. Och man påminner om alla orättvisor som begicks mot indios och de svarta och om deras motstånd. I tidningen VEA t.ex. uppmärksammades årsdagen av den stora segern som Guaicaipuro, storkazike av folken i dalarna i Caracas och Los Teques vann över spanjorerna.
    Och den 28/4 2006 ägnar VEA en halv sida åt Miguel. Han var en svart slav som redan 1552 ledde ett stort uppror mot det brutala utsugningssystem på kaffe- och kakaoplantagerna. Han var son till en afrikansk kungasläkt och blev mycket respekterad bland sina olyckskamrater. Han startade upproret och lyckades med talrika slavar att kämpa sig fri och fly upp i bergen Yaracuy, där han kröntes till kung. Många fler slavar flydde och de grundade i bergen eller djupt i djungeln fria samhällen som överlevde in i moderna tider. Dessa fria slavar kallades för "cimarrones" - i USA, Kuba, Guayana eller Venezuela - och förföljdes överallt med blint hat.
    Den 2/4 2006 skriver VEA om utbyggnaden och förbättringen av ett Centrum för diagnostik och rehabilitering för 9000 waraos i Orinoco-deltat ("människor på vattnet" som dessa kariber kallar sig) som skall vara färdigt inom 8 månader. Det skall utrustas inte bara med traditionella medikamenter, utan också med experter för traditionell medicinsk teknik.
    I tidsskriften Todosadentro 29/4 2006 tillägnas en helsida åt kulturerna i Amazonas, den största delstaten som omfattar hela södra Venezuela, men har den lägste befolkningstätheten. José Guariguata, ansvarig för Misión Cultura säger: "I Amazonas har vi 20 ursprungliga folk, vi har 20 former att förstå livet, 20 traditioner om livets och människans ursprung. Som västvärlden har sin förklaring om ursprunget i Genesis-boken, så har dessa folk 20 olika förklaringar." Vartenda folk skall få sitt eget kulturcentrum och man vill också få igång kommunikationsmöjligheter dem emellan. För hittills lever de väldigt isolerade från varandra.
    Och själv har jag flera gånger iakttagit indios som handlade eller kom till hotellet, ibland i sina traditionella kläder - bara ett höftskynke och med små bylten istället för väskor. Och de bemöttes helt enkelt som alla andra. Men jag kan inte svara på hur de bemöts i Hilton eller Plaza. Jag skulle tro att där åker de ut.
    Ett sista exempel som jag väljer av många fler är de 165 chilenare som landade på flygplatsen i Barquisimeto som skall återfå sin synförmåga genom olika oftalmologiska operationer inom ramen av Misión Milagro (mission undret). De är bara en förtrupp av totalt 1000 chilenare som skall behandlas 2006. (VEA 2/5 2006)
    Angående relationer mellan staten och kyrkan hittade jag en intressant artikel i La Patria Grande nr. 4 0505. Där skriver prästen Vidal Atencio utgående från Lucas 4.16: "Den revolutionära venezolanska processen har också i de fattiga hittat platsen för dess politik. Att befria mer än en miljon personer från analfabetism, att ge de utestängda grundskole- och högre utbildning, att förbättra livskvalitén med hälsoprogram, livsmedel och egna hem, att ge tillbaka jorden åt dem som odlar den, att utveckla ett schema för självständig utveckling, är en politik som inte står i motsats till projektet av Kristus därför att båda två vill verkställa befrielsen av samma mänskliga varelse."
    Den här artikeln skrevs ju innan den nye kardinalen Urosa blev tillsatt men visar att det finns krafter inom kyrkan som jobbar och har jobbat för förståelsen av den revolutionära processen.
    Å andra sidan fanns anledning för en varning av Marciano i VEA (2006-04-27): "Den katolska hierarkin, dess struktur är den mest antidemokratiska som finns, har ingen rätt att lägga sig i de demokratiska processerna i landet. Och det gör den när den jämt tar oppositionens parti. Den skall vara objektiv och opartisk. Och det tycks många i den katolska hierarkin inte begripa." 
Venezuela, USA och folkets kultur
Reklamen tar plats När man vet om de dåliga relationerna med USA blir man förvånad att i Caracas se på många höghus enorma reklamskyltar för US-produkter och att hitta i vartenda butik deras produkter som pepsi, cola, DelMonte, M  
    Och i alla de tusentals Internetcaféerna kör man med Windows och Dell och HP. Och amerikanska bilar ser man också många. Då gör alltså jänkarna jättestora affärer med Venezuela och samtidigt skäller de som galna hundar på Venezuela och dess regering. Samma sak gäller egentligen också för europeiska produkter som Nestlé, Knorr, Maggi etc.
    Jag tänkte framförallt på de många miljoner dollar som dras ur landet och som kunde så väl behövas på ett vettigare sätt. Och slutligen finns ju allt vad man behöver för att framställa dessa produkter i landet självt.
    Oligarkin har helt enkelt struntat i det. Oljepengarna räckte för dem. Men den nuvarande regeringen vill ändra på dessa förhållanden. Man satsar hårt på allt som kan framställas i landet själv för det är som VEA skriver 2006-04-21: "Det huvudsakliga kännetecknet för de latinamerikanska länder har varit den historiska ekonomiska, vetenskaplig-teknologiska, kulturella och sociala avhängigheten ...
    Sedan sju år tillbaka har den emancipatoriska kampen börjat för att befria sig från den underkastelsen. Genom finansieringen av små och medelstora företag försöker man skapa nationella producenter för att ersätta de importerade varorna ...
    Den privata sektorn i Venezuela importerar ca. 87.30% av produktionsvärdet och den offentliga sektorn ca. 12.70%. Av dessa importer är 5% jordbruksprodukter, 5.7% produkter från livsmedelsindustrin, drycker och tobak, 35.50% elektriskt material och 13.80% kemiska produkter." Och man fortsätter med att beskriva ett projekt för en speciell behandling av majsmjöl.
    Staten Sucre reaktiverar kakaoproduktionen som har legat nere i decennier. Mellan 2006 och 2010 skall sättas 16 miljoner plantor.
    Kooperativen skall undervisas i ny teknik och teknologi, skötsel, produktion, lagring och marknadsföring.
    I Maracay öppnas snart en skola för tropisk jordbruk, där studenterna skall utbildas såväl teoretiskt som praktiskt. (VEA 2006-04-06)
    I Cojedes skall med kubansk hjälp byggas en fabrik för produktion av biogödsel och biostimulatorer som skall ersätta 30% av importerad kvävegödsel. (VEA 2006-04-28)
    I Lara invigs fyra växthus för tropiska plantor för att framställa frön av hög kvalitet. (VEA 2006-05-06) Och den 22 april organiseras för andra gången insamlingen av frön från olika vildväxande träd. Första gången insamlades 5500 kilo som skall tjäna för skyddsskogar och för industriell verksamhet. (VEA 2006-04-28)
    I staten Monagas byggs en pappersindustri som är dimensionerad till flera hundratusen ton pappersmassa. Allt papper för tidningar och allt finpapper måste fortfarande importeras. (VEA 2006-05-01)
    Samtidigt byggs eller har färdigställts stora bevattningsanläggningar och stickvägar för jordbruksprodukter. (VEA 2006-04-07)
    Samma bild får man om man tittar på den kommunikations- och industriella sektorn. I april 06 hölls i Caracas seminarier samt utställning för introduktionen av Linux den kostnadsfria programvaran för datorer.
    Motorvägar som varit avspärrade under 20-30 år har färdigställts. Det har blivit byggt resp. utbyggt stora projekt för vattenenergi som ger besparningar av 500 000 barrels dagligen. Det helt nybyggda vattenkraftverket Caruachi ger dagligen besparningar av 75 000 barrels.
    Järnvägar byggs ut (det fanns bara ca. 100 km som var nerlagd) samt tunnelbanor i Caracas, Valencia och Maracaiba. För Chávez ser långt framåt i tiden. Hamnen Puerto de Aguas Profundas byggs ut till den största i hela Latinamerika. Det byggs industrianläggningar och en fabrik för traktorer och en annan för laptops. Det byggs, det byggs över hela landet - och det syns.
    "Målsättningen är", som Eddie Salgado från Símon Bolívar Studiecenter skriver "att nyckelindustrierna inte exporterar råvaror längre. Sociala produktionsföretag är enheter som styr och leds av de personer som arbetar i det. Det är företag som tar ett ansvar för samhället och miljön som helhet och som ser den som arbetar som företagets viktigaste resurs."
    Att ekonomin sen 2003 efter reaktionens stora oljesabotage växte kontinuerligt och att den ekonomiska tillväxten 2005 var 9.4% - högst i hela Sydamerika - och fattigdomen sjönk till 37 % (Natalie Pearson från AP 060706) kan ju inte bero på att regeringen sitter med armarna i kors.
    Så den propagandan är också bara skitsnack.
    Det här är bara några och inte alls systematiska axplock under några veckor i april. Ändå vittnar de om framåtandan som härskar i landet.
    Sanningen att säga så är framstegen så enorma och fantastiska att det verkligen är svårt att tro allt detta. Men fakta finns ju och det går att kolla. F.ö. är alla budgetar i Venezuela från toppen till botten tillgängliga för alla.
    Därför finns ju ingen som vill ens försöka att vederlägga de fakta och därför tillgriper man lögner som upprepas och upprepas...
    En intressant aspekt av diktaturen som mainstreammedier behagar att kalla den bolivarianska revolutionen, är alla demonstrationer som jämt pågår. Jag nämnde redan det allvarliga trafikavbrottet efter Faddoul-incidenten som självdog utan polisiärt ingripande. Men reaktionära demonstrationer finns mer än så. När Chávez just har höjt minimilönerna med totalt 50% så fordrar deras egen fackförbund som förr aldrig öppnade käften 30% till. De demonstrerar än mot det ena än mot det andra. Mot orättvisor eller mot brutna löften. Skulle man titta noga efter är jag säkert på att bakom detta ligger deras egna som sitter fortfarande vid makten i kommuner och några stater eller i förvaltningen som "bubblor" som de kallades nån gång i VEA som f.ö. kritiserar samma fel och orättvisor. 
Men det finns också demonstrationer som är verkligen anmärkningsvärda eftersom de sker i ett strängt katolskt samhälle.
    Så genomförde grupper av homosexuella män en demonstration framför nationalförsamlingen för rätten att byta namn efter deras egna val och för att deras mänskliga rättigheter skall respekteras. (VEA 2006-04-19)
    I Maracay blev det starka protester mot prostitutionen och mot en allmän overksamhet beträffande de hemlösa och drogberoende. (VEA 2006-04-02)
    Och den 27 maj demonstrerade La Asociación Pro-Defensa de los Animales (Förening för försvar av djuren) mot tjurfäktning som nationalsport och för antagandet av lagen till djurens skydd. (VEA 2006-04-28) Den föreningen är ganska aktiv. Jag läste om flera demonstrationer och såg mycket av deras graffiti.
    Det är ju inte så att homosexualiteten är så sällsynt i katolska länder, men tabuet är mycket stark. Och att röra vid tjurfäktning och prostitution är ju nästan ett helgerån. I bägge fallen är också stora pengar inblandade. T.ex. ägs bordeller ofta av kyrkan (jag minns att i Freiburg/Bg ägde SS-mannen, krigsförbrytaren och ärkebiskopen alla stadens bordeller). Dock ger enträget arbete framgångar. I Spanien är tjurfäktning entydigt på tillbakagång.
    Ett stort uppsving som alltid brukar följa revolutioner är kulturens utveckling. Bredvid de 10 megaprojekt som genomförs av centralregeringen - t.ex. att minutiöst återställa en gammalt residens som samtidigt kräver utgrävningar och experter i gammal byggteknik, experter för restaurering av mur- och takmålningar etc. - har i varje delstat, i alla städer och byar alla offentliga byggnader, kyrkor, teatrar, arenor, restaurerats och renoverats. Några av dessa projekt pågår fortfarande som vid den gamla Plaza de Toros i Caracas, en vacker byggnad som låg i ruiner eller byggprojekt i historiska centrum av större städer med en grundlig restauration av historiskt värdefulla hus. Runt byggställningar har man satt upp gigantiska foton med byggnadens historia och modellen av vad man tänker göra. Allt detta är redan en stor kulturell gärning.
    Men det går vidare. Utbudet i teaterföreställningar, operor, konserter, konstutställningar är enormt. Och en världsnyhet är väl att regeringen inrättade ett stort pris för det "kritiska tänkandet" med en internationell jury. Temat är att hitta och framställa nya idéer och modeller efter kapitalismens konkurs, dess oförmåga att lösa världens stora problem. Valet av vinnaren var ännu inte avslutat när jag åkte.
    Men det viktigaste av allt är att under mottot "El pueblo es la cultura" (Folket är kulturen) aktivera, restituera, samla i alla delstater alla kulturyttringar av minoriteter och hela folket. Det kan gälla den muntliga historien, de muntliga berättelser och sagor, gamla fester och dansar, sånger, målningar och skulpturer, hantverk i alla dess former, men också näring och medikamenter.
    Varje delstat har inom ramen av Misión Cultura tillsatt "tutorer" och "actividores" (ombudsmän och aktivister, kanske?) i relation till befolkningstätheten, totalt tusentals. Lektyren av årsredovisningen är imponerande. Det handlar om "... att sätta igång en stor diskussion om allt som tillsammans utgör 'la venezolanidad' (den venezolanska identiteten)" som professor Benisto Irady betonade på ett nationellt sammanträde för kulturell mångfald .
    Samtidigt är man angelägen att få ett maximalt utbyte med andra länder och kontinenter. I november 2005 ägde en stor Kulturfestival med folken i Afrika rum. Samma sorts aktiviteter vill man i framtiden uppsätta med Brasilien, Indien, Kina, Japan etc. Allt detta visar att Venezuela ingalunda är nationalistiskt i bemärkelsen 'chauvinistiskt' som Washington och andra gärna framhäver. Jag tror tvärtom att landet kan få och ge många värdefulla impulser åt en verkligt internationalistiskt kultur.
    Den absolut viktigaste händelsen under min vistelse var utan tvekan kungörelsen och ikraftträdandet av lagen om LOS CONSEJOS COMUNALES (kommunala råd, i fortsättningen CC kallat) den 090406 i Carabobo av Hugo Chávez själv i TV-programmet Aló Presidente, en händelse som kan få konsekvenser långt in i framtiden.
    Den här lagen skall ge folket mera makt och Chávez sade: "Vi skall visa vad folket är i stånd till." Han uppmanade dessutom alla guvernörer och alla kommunstyrelsens ordförande i hela landet att driva uppbyggandet av CC framåt. Han menade att dessa organ grundar sig på en komplettering mellan den representativa och den participativa demokratin.
    Med den här lagen tror Chávez att ha hittat ett instrument för att motverka oligarkins inflytande och för att stärka folkets vilja att ta saker och ting i egen hand. Han menade att detta nya instrument skall bidra till politiskt mognad för att föra sammanhängande och fruktbara debatter utan aggressioner. "Vi måste ändra våra vanor. Det finns alltid olika uppfattningar, men vi skall diskutera dom med politiskt mognad och idéer." (VEA 2006-04-10)
    Der är nästan ordagrant vad Mao sade under kulturrevolutionen: "Vi måste kämpa med ord, inte med vapen." Som sen förfalskades av De fyras gäng till "med ord OCH med vapen".
    Jag skall titta lite närmare på texten om CC som bara några dagar senare kunde köpas i hela staden vid varje hörn som alla lagar förresten.
    I fasta och konkret beskriva geografiska områden skall CC i urbana samhällen omfatta 200-400 familjer, i lantliga områden från minst 20 familjer och uppåt och i indigena områden från 10 familjer. Församlingar av medborgare som är minst 15 år gamla och har bott minst 6 månader där kan besluta att starta en CC med olika arbetsgrupper. Först blir provisoriska promoter- och valkommittéer i direkta och hemliga val utnämnd. De måsta bl.a. propagera och upplysa allmänheten om deras mål, måste framställa en teckning om områdets geografiska gränser och måste genomföra en folkräkning.
    De organiserar också den konstituerande församlingen där man väljer talesman (kvinna) till själva CC och alla arbetsgrupper. De som väljs måste också vara minst 15, får bara väljas till en uppgift, skall arbeta gratis, får inte ha något politiskt uppdrag och - kan också väljas bort.
    Efteråt måste CC registreras.
    Sen finns det inget område där CC inte kan utarbeta program, förslag, utveckla aktiviteter eller kan delta i. Från barn- och hälsovård, byggnad av hus och lägenheter, ledning av företag, återställandet av nedlagda fabriker, bevattning, flodreglering eller rensning m. m.
    För all den här verksamheten grundas en kommunal bank (CB) där alla invånare är delägare. Banken får pengar av centralregeringen, delstaten, kommunen och från olika statliga fonder samt organisationer och naturligtvis från egna ekonomiska aktiviteter. Kontrollmekanismerna är noga och stränga "så att inte en centavo kan borttrollas" som Chávez sade.
    Allt det här låter ju väldigt bra men - javisst finns det ett MEN.
    I första kapitlet, första artikeln heter det:
    Den här lagen har till mål att skapa, utveckla och reglera bildandet, integrationen, organisationen och fungerandet av CC och dess relation till de statliga organ för formuleringen, utförandet, kontrollen och evaluationen av den offentliga politiken.
    Den här artikeln förbiser att CC kom till långt innan lagen fanns. Så det är en folkets autentiska skapelse och nu skall "lagen skapa"?
    Vidare heter det i kapitlet VII, artikel 30:
    Det skapas en Comisión National del Poder Popular (nationell presidialkommission av folkmakten) ... för att
    "1. Orientera, koordinera och evaluera utvecklingen av CC på den nationella, regionala och lokala nivån."
    Och så följer ytterligare fem artiklar som handlar om förstärkning, hjälp, stöd och eventuella extrainsatser för CC från den här nationella kommissionens sida.
    Likadana kommissioner skall f. ö. upprättas också på regional och lokal nivå.
    Och det tredje MEN berör alla pengar som skall komma från staten till CB.
    Jag tror det är lätt att inse att det kan fungera bra med en man som Chávez som verkligen vill utöka folkets deltagande och makt dock att alla tre punkterna vid ett regimskifte som oppositionen och jänkarna med varje medel strävar efter kan bli till ett slagträd mot CC och folket.
    Men nu vill jag avstå ifrån att måla fan på väggen och hoppas att detta intressanta experiment lyckas, utvecklas och troligtvis också korrigeras och förbättras. Att detta är meningen framställdes tydligt av den kvinnliga parlamentsledamoten Haydée Machin: "Den här lagen blir nu diskuterad på alla nivåer av folket och sektorer som kontinuerligt skickar sina förslag till nationalförsamlingen ... Det finns en hel skala med handlingar och beslut där alla i CC organiserade medborgare börjar att utöva funktioner av lokal ´autogobierno´ (självstyre) och så småningom i nätverk av sektorer, kommuner, storkommuner, delstater; och att skapa sig genom den sociala praktiken ett folkligt maktinstrument ... som måste stärkas som garanti för de politiska och sociala mål som är oundgänglig för succén av den Bolivarianska Socialismen av det 21 århundradet." (VEA 2006-04-10)